Sådana där tönterier

Det är bra nu. Bara sån där vanlig 17-årig ångest typ. Men det är gött, det rör om i grytan lite. I min gryta. Det behöver jag. Jag behöver kaos, känslomässig kaos, annars har jag inget att älta i. Och det behöver jag.


Det är lätt att vara efterklok. Väääääärldens klyscha, men så sant. För det är man ju alltid. Då är man så jävla clever.
Det finns dom som ofta påpekar att jag lever i det förflutna. Vilket jag kan förstå att det verkar som.
Men det gör jag inte. Har bara en specifik ouppklarad grej som aldrig fick ett avslut (som trasslar ihop sig med andra incidenter och så). Det hatar jag. Jag vill ha avslut. I alla fall på känslomässigt skit. Det är mysko hela den där grejen. Och det känns ungefär som att jag varit med i Men in black och fått en sån där lampa över mig som tar bort minnet ni vet. För jag får sitta och leta bland gamla bilder, msn konversationer och blogginlägg för att försöka kartlägga vad som hände. Jag försöker alltså få ett avslut, förgäves dock.

Det är så det går när två tvillingar inleder något antar jag. Känns som den bästa förklaringen.
(Eller inte, men jag är otroligt inne på det där med astrologi nu, haha.)


I wish I could carry your smile and my heart.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0